Egentligen var Flickr jättelätt, men...

Egentligen var Flickr jättelätt, men det tog mig hela helgen att klara den uppgiften. Ja, före jul att jag fått till mitt konto, min profil och en glad ikon. Sedan var länge det stora problemet att välja ut några bilder att ladda upp. Jag fastnade slutligen för tema i svart-vitt, som skannats från diabilder och som råkade vara i tifformat. Och det var inte bra, för då fick varje bild en liten kopia av sig själv i övre vänstra hörnet. Tog mig en god stund (och ett stort antal svordomar) innan jag lyckades fatta vad som var fel. Fast se'n gick det ju snabbt att ladda upp dem från jpg. Det var mycket enklare också. Man lär sig både av sina misstag och att av få göra om saker! Repetitionen har inte för inte kallats för inlärningens moder.

Men se'n ville jag ju skapa det där bildspelet och det tog mycket tid att få till det. Jag är rädd att kursledningen inte inser vilka avgrundsdjup av internnetanvändningsokunskap som kan döljas inom LUBnätverket. Jag hade faktiskt ingen aning om att detta kallades för badge. Och då var det inte så lätta att inse att man skulle klicka på "Hey! Where is the badge?" Men när jag väl det var det inga större problem, även jag fick göra om den ett antal gånger för att få färgerna till färgerna och lite annat. Men det gick fortare för var gång, så jag har ju lärt mig.

Men det hade varit skönt om det inte varit så fasligt mycket trial and error (dvs frenetiskt klickande på allt så går att klicka på). Anna och Kerstin kan i alla fall vara tacksamma för att ni varit såväl utom räckhåll som utom hörhåll medan jag ägnat mig åt Flickr! Men egentligen var det ju inte svårt, och faktiskt ganska kul! Förresten. varför heter det Flickr?!

Blogg - ett sätt att göra sig hörd

Robin har redan ju i sin blogg Kulturbygget tagit upp det här med bloggande som ett sätt att föra fram "oönskade åsikter", med den egyptiske kritikern Wael Abbas som exempel. Men även i det fria ordets Sverige kan bloggandet vara ett sätt att höras. I Sydsvenskan kunde man häromdagen läsa att Monica Antonsson anser att det var i sin blogg som hon kunde framföra sin kritik av Liza Marklunds bok Gömda. Bloggen var "en ofiltrerad kanal ut till läsarna" (och innebar naturligtvis också reklam för Antonssons egen bok).
Jag tycker det är värt att notera att man faktiskt inte kan kritisera vad och vem som helst i Sverige Inte ens när kritiken är berättigad, som i detta fall . Slutligen har ju även Marklund själv erkänt att Gömda inte är en lika sann historia som det hette från början.
Under min doktorandtid (och det var alltså länge se'n!) skrev en välkänd journalist något gravt felaktigt om ekologi i en av de stora "drakarna". Forskare vid institutionen försökte då få in ett genmäle i tidningen. Trots att det handlade om aktade namn och delvis välkända pennor vägrade tidningen att ge dem plats. Skulle en blogg varit en framkomlig väg även här? Kanske, men det bygger ju på att bloggen får läsare. Tyvärr har jag en känsla av att det är lite lättare att uppmärksammans om man kritiserar en bok av Liza Marklund som handlar om misshandlade kvinnor, än om man kritiserar någon för felaktigheter inom ekologi (eller även många andra vetenskaper). Man kan ju bara jämföra den uppmärksamhet och krav på åtgärder som framkommer när det talas om klimatkris och att Jorden kanske går under, med när det talas om finanskris och att Volvo kanske går under. Helt uppenbart vad media och politiker tycker är allvarligast!
Men jag bloggar vidare...