Att ta sig in i kunskapens hus

De olika institutionerna vid universitetet håller varje år informationträffar/föreläsningar för hugade studenter. Ett bra tillfälle för gymnasister att få veta lite mer om de olika ämnena och hur det är att plugga i Lund. Nyligen kunde man av Sydsvenskan förstå att det också var ett bra tillfälle att ta reda på om man verkligen kunde komma in i (fram till) lokalerna. I ett fall fick gymnasisten, som normalt rör sig med en specialcykel, släpas upp. Lyckat? Nej! En annan institution flyttade informationen till entréplanet. Tyvärr kände sig gymnasisten som om han var till besvär. Efter detta gav han upp den tredje institutionen, som hade trappsteg på framsidan. Där fanns dock en handikappingång på baksidan. Istället åkte han hem och läste på nätet om universitetets mål för tillgänglighet. Och suckade (och ringde Sydsvenskan). Och bestämde sig för att läsa i Växjö eller Halmstad, där han hört att tillgängligheten är bättre. Förhoppningsvis kollar han dock upp detta först.

Han hade otur, de flesta av universitetets lokaler är faktiskt tillgängliga för rörelsehindrade. Men gamla kulturskyddade hus är inte lätta att handikappanpassa. Och det är ändå inte allt. Ekologihuset är väl tämligen tillgängligt, men hur är det ute i naturen?

Det viktiga måste ändå vara att vara flexibel och försöka hitta lösningar som behövs just nu? Innan alla lokaler är tillgängliga för alla och har hörselslingor etc, bör vi se till att de kurser som har rörelsehindrade deltagare ges i de lokaler som är tillgängliga och att de som har nytta av hörselslingor får sina föreläsningar i de lokaler som har hörselslinga. Till exempel. Och att ingen känner att detta är nå't besvär för nå'n.

MEN borde man inte på universitetets hemsida kunna se hur tillgängliga olika lokaler är! Och vid en svårforcerad ingång det borde väl tydligt kunna framgå om det finns bättre alternativ!

Att svära i kyrkan....

För en tid se'n upplevde jag (och många andra) på en mycket stimulerande förmiddag på Orkanenbiblioteket i Malmö. Det handlade om bemötande och gav anledning till en hel del eftertanke. Förra veckan var jag ute och reste och förutom allt annat hann jag tänka lite. Lyx!

Vi katalogiserar ju böcker för att vi (som står bakom disken) ska hitta dem och för att
och för att låntagarna ska hitta den bok de vill ha/behöver. Men (och det är nu jag börjar svära) katalogerna är faktiskt inte till för katalogisatörernas skull! Inte för att jag vill klanka på katalogisatörer, det är jättekul att katalogisera, det lilla jag gör. Och det är hur roligt som helst att diskutera katalogisering med (Britt) Sofi (Zethson)!

Men vilken hjälp har vi av katalogerna när låntagaren kommer ihåg att boken nog hette nå't med Ecology, eller var det Evolution, men den var i alla fall grön och tjock?!! Varför inte lägga in färg i katalogen. OK, det är inte så lätt, färger är inte alltid så lätta att definiera och böcker kan vara ganska färgglada. Dessutom är kanske den gröna boken (som låntagaren minns den) egentligen mest ljusblå. Men jag tycker i alla fall att vi skulle fundera på saken. Någon påpekade att det nu börjar finnas bilder på böckerna, och det är definitivt ett steg i rätt rikting.

Vad som däremot läggs in är sidantalet. Varför kan vi då inte söka på t.ex. böcker som har färre än 100 sidor (=tunn) eller mer än 500 sidor (rejält tjock)?????!!!!!!